Ingenting blir som man har tänkt sig det!
Detta var icke, vad jag väntade mig för tio år sedan, då jag läste för prästen, fick min första långa klänning och köpte mitt första paket hårnålar, som för resten ramlade ur håret med detsamma.
Det var ännu mindre, vad jag väntade för fem år sedan, då jag blev tjugu år och brann av min första och största kärlek. Jag minns, hur det var, då jag lika lycklig som brottslig smög bakgatorna till det första mötet en kväll och stannade vid var lyktstolpe för att se på klockan, medan han väntade i en park. Det skulle aldrig bli en vardag mer i mitt liv, det lovade jag mig, himmel och helvete, mest himmel, upp och ned, en ständig rutschbana. Och till en tid gick det, men så ett, tu, tre var det stopp, och där var jag, allra nederst. Om någon då skulle vågat säga mig att jag skulle bli kontorist, jag, som alltid skulle dö i mitten av följande vecka, men nu är jag det.
Det var ingenting annat att göra. D. v. s. det var det nog, men detta låg närmast till hands. Och ibland, när man är mycket trött, griper man efter det närmaste.